cut cut cut.

Det enda som gick runt i mitt huvud när jag satt hos frisören imorse var "...she'd only love two things. The first was her long dark hair. The second was how easily she could cut it off and not feel a thing." ~ quote från 500 days of Summer (för övrigt min absoluta favoritfilm, se den). 

Idag åkte det av, 3 dm. Jag tyckte om mitt långa hår. Det långa, tjocka svallet som jag alltid blev ihågkommen för. Rebecka med det långa, vackra håret. Det är jag. Var jag.

Det är helt sjukt hur stor del av sin identitet som man kan lägga i sitt hår egentligen. Jag har länge funderat på att klippa kort, men inte vågat. Vem är jag utan håret? Rebecka. Bara Rebecka. Tanken på att acceptera det var svårare än tanken på att klippa. På något sätt kändes det som om jag inte skulle vara tillräcklig utan den delen av mig som alla älskade. 

Men egentligen, varför bryr vi oss så mycket om vad andra tycker? Det är nästan så att jag inte vågar skriva att jag var orolig för att andra inte skulle uppfatta mig som lika snygg utan håret. Hör ni hur löjligt det låter? Jag var inte orolig för vad andra tycker om mig personligen eller ens hur jag själv skulle trivas om jag klippte av det, jag var orolig för vad andra skulle tycka om mitt utseende. Ba what.

Sen klippte jag av det. ÅH vad skönt det känns. Och jag är fortfatande samma Rebecka, för er som tvivlade.


(Nej, jag kan ingen annan pose än handen bakom örat, tack som frågar)
Puss och godnatt!
Dear Diary - Thoughts