assessment.
Vår Cunningham assessment gick bra, vi körde inte lika mycket hopp och sånt utan fokuserade på Solo for Merce. Den undervisades mer som en vanlig klass och det var bara vår balettlärare som observerade så det var no big deal liksom.
Vår balettassessment däremot... Jag vart så nervös att jag nästan skakade. Stolarna sattes upp i salen och 10 min innan lektionen fick vi reda på att även årskurs 3 var inbjudna att kolla. De som bedömde var alltså lärare utom 2, ledarna för ungdomskompaniet, vår balettlärares man och väninna, ledare från New Jersey Ballet plus att hela årskurs 2 och 3 kollade. Men det gick bra!! Vi klarade allt och som en hel klass kände jag att vi gjorde en bra insats. Vi var alla väldigt spända och "låsta" och hade säkert presterat bättre om vi vart mer avslappnade och kunnat enjoy vad vi gjorde men vi klarade det i alla fall. Jag bestämde mig för att göra fouettéerna till vänster och foten överlevde! Så fort vi avslutat sista kombinationen, stod i vår slutposition och alla började applådera kände jag nästan tårarna komma. Jag vart så lättad över att det var över. Vi sprang runt och kramade varandra, tog bilder tillsammans och var allmänt lyckliga.
Sedan hände det. Efter lunchrasten kommer vi tillbaka för en tåskoklass med vår balettlärare innan repetitionerna inför Svansjön. Vi var alla utmattande men det låg ändå en sorts stämning av lättnad och lycka i luften, stark nog att ta oss igenom de närmsta timmarna. Hon började klassen med att gratulera oss för hur vår assessment gått och sa att vi alla kunde sitta ner för att prata. Då börjar hon gå igenom hur vi presterat. En och en. Utförligt. Inför hela klassen. "I just want to be honest". Visst, jag uppskattar ärlighet, men var det verkligen nödvändigt att gå igenom varför vår insats inte var tillräcklig just där och just då? Kunde hon inte bara låtsats att allt var bra för en liten stund i alla fall? Give us a break. Att helt öppet säga allas svagheter och vilka som borde vara besvikna är inte riktigt rätt sätt att hantera situationen. Vi gav allt, vad vi kunde gjort bättre var inte det första vi vill höra. Sedan ger hon oss en liten bit choklad var "86 procent kakao för att ni idag presterade 86 procent" och förväntar sig att gå vidare till Svansjönrepetitionen som om ingenting har hänt.
Jag tror vi alla kände oss lite discouraged. Nedtrampade. När vi går in för att repa tillsammans med åk 1, corps de ballet, för första gången så funkar inte saker som de ska. Spacing är nytt och våra hjärnor är liksom inte riktigt med längre. Efter det kallar hon fram oss alla i åk 4 och börjar igen, inför hela åk 1, säga hur vår insats inte är tillräcklig. Det var nog inte en enda person som inte lämnade salen gråtfärdig efter det. Vissa mer än andra. Usch. Jag kände mig nöjd över min insats men kunde inte undvika att gråta i duschen så fort jag kommer hem. Det är helt sjukt hur vissa människor har makten att bara vända på allt över ett ögonblick, och väljer att göra det. Nu ska jag kolla på tv-serier och försöka minnas det bästa från den här dagen och inget annat.
Robert bestämde sig även för att "livetweeta" i skolans Facebookgrupp från vår assessment haha, det gjorde seriöst min dag. Såhär såg det ut:
10:14 "Live from the 4th Year Spring 2015 Assessment! You don't wanna miss this one!
10:56 "Pointe shoes are on and this assessment is far from over! Stay tuned!!!! #liveupdates #pointeshoepanic"
