framtidsplaner och visioner.
Hade jag haft en sån FAQ-sida på bloggen så hade nog de ovanstående frågorna funnits besvarade där. Tänkte därför att det kunde vara dags att skriva lite om mina framtidsplaner för er som följt min resa i ett år och undrar var det nu bär av! (Obs. Kommer helt plötsligt låta sjukt seriös)
Om några dagar åker jag tillbaka till New York för att börja årskurs 3 vid Joffrey Ballet School. Inte särskilt förvånande med tanke på hur bra jag trivts under året som gått, men det var ändå ett stort beslut att ta då jag står själv för det ekonomiska. Som dansare är det bara att glömma asienresor och annat kul som folk i min ålder kan tänka sig hitta på. I Sverige finns nämligen ingen eftergymnasial danslinje som håller måttet som yrkesutbildande inom området, vilket betyder att man måste lämna landet och därmed, i de flesta fall, även tryggheten att få en gratis utbildning. Samtidigt som det sved i hjärtat (men mest i plånboken) att se hur mycket ännu ett år kommer kosta, så vet jag innerst inne att det inte finns något jag hellre vill göra än just det här.
Utbildningen är på 4 år, men det här kommer bli mitt sista. Jag är tacksam över att få komma tillbaka till en professionell skola med en grupp lärare som vet vem jag är och vad jag strävar mot, samt är villiga att göra allt för att hjälpa mig på vägen. Vare sig det handlar om att hjälpa mig knyta kontakter, skrika på mig varenda klass tills jag når långt över vad jag trodde var min fulla potential, eller helt enkelt bara tro på mig, så vet jag att de finns där. Efter min första termin på skolan blev jag uppflyttad till åk 2 och därför börjar jag nu årskurs 3 till hösten. Mina delmål under året som kommer håller jag för mig själv, men det stora målet i slutänden är såklart att kunna försörja mig som dansare. Helst fast anställd, då detta skulle underlätta med visum osv. Inom dansyrket mäts inte nödvändigtvis kompetens i utbildningsår, så att söka jobb redan året innan jag officiellt går ut skolan är inga problem.
Nu möter jag alltså en audition-säsong med blandade känslor. Jag är extremt taggad inför att gå ut och visa vad jag har jobbat för och få se var det kan ta mig, men samtidigt är jag rädd, orolig och nervös. Tänk om jag blir utkallad efter 5 minuter på 5 auditions i rad? Hur kan man då slå sig om bröstet och gå rakryggad till en sjätte? Samtidigt som man peppas med positiva tankar måste man också vara realistisk. Hur är man realistisk utan att vara negativ? Skillnaden är hårfin men så otroligt viktig. Dans är mer mentalt än man tror. Att gå in på en audition och fokusera på dig själv och din egen väg likt en häst med skygglappar istället för att spana in konkurrensen runt omkring och låta den skrämma dig, det är mental styrka.
Mest orolig är jag för att jag vet att det är nu eller aldrig. Kalla mig dramatisk, men så är det. Jag vet att jag inte kan betala ytterligare ett år av utbildningen. Lyckas jag inte få jobb till nästa år har jag därför inget annat val än att åka hem och glömma det här med dansen. Det är helt sjukt hur 17 år av ens liv kan kastas ut genom fönstret bara sådär och helt ärligt vet jag inte vad jag ska göra om det händer. Det är bara att börja om på nytt, nytt liv med nya drömmar. Drömmar om vad? Hjärnan är helt tom.
Men nu tar jag ett steg i taget. Toppa formen i höst, nya CV-bilder och sen är det bara att kötta auditions hela våren. Det är på ett sätt skönt att befinna sig i just NYC under denna period, då många kompanier kommer till den talangfyllda staden under sina auditionturnéer för att hitta de bästa dansarna inför den kommande säsongen. Samtidigt är konkurrensen vid auditions extremt hög här, vilket kan vara modfällande. Tidigare har jag skippat auditions med tanken att det kommer vara mer nedbrytande för mig att se de andra där, än vad det kommer vara uppbyggande i erfarenhet. I år kan jag inte tänka så, jag måste tro på mig själv tillräckligt mycket för att kunna ge mig själv en ärlig chans. Det är inte mitt jobb att kalla ut mig själv på en audition, det är juryns. Går jag inte får jag garanterat inte jobbet, försöker jag så finns det åtminstone en chans. Även om den skulle vara minimal.
Det är läskigt att ha en deadline på sin dröm, men jag åker hellre hem med vetskapen att jag satsade allt jag hade än att leva kvar i tryggheten med en ånger över att jag aldrig vågade försöka. I år är mitt år, nu kör vi!
Smörig pepp ftw.