hello ★ rebecka

Hej hej hej hej hej hej!

 

Nu jobbar jag vecka nr 3, går i skolan vecka nr 2 (men egentligen bara typ 4e dan pga är aldrig där oops), pluggar idrottspsykologi sedan igår (ska egentligen stå tre veckor men orkade varken beställa eller börja läsa kurslitteraturen förrän jag insåg att gruppdiskussion nr 1 är imorgon hehe tur att jag älskar att läsa (alla som känner mig vet att detta är en lögn)).

 

Vänta va, vad händer? Tänker ni nu. Ja, vad händer? Låt mig berätta vad som händer. LIVET. Livet händer. När jag i eftermiddags promenerade i 25-gradig värme för att hämta upp mina glasögon som jag klumpigt gjorde sönder häromdan så insåg jag att... Det här måste vara perioden i mitt liv där allt hårt arbete börjar löna sig. Framstegen börjar synas på riktigt. Och jag är lycklig.

 

Det senaste året har känts väldigt tugnt. Hösten full av jobb och beslutsångest inför framtiden. Våren, den våren jag jobbade mig till hela hösten, den liksom bara försvann. Någonstans i huvudet tänkte jag att efter hösten, då är allt kämpande slut och belöningen kommer. Du åker tillbaka till New York. Du dansar igen. Du kommer hem. Och jag kom hem till mitt kära New York och jag dansade igen, men mer ångestfyllt och mindre belönat än förväntat. Många motgångar senare med tankar kvar både hemma och i framtiden insåg jag att det blev fler kvällar av grubbel än skratt. Skrattet fanns såklart där i många stunder, men perioden hade ändå ett väldigt allvar i sig. Tolka mig inte fel, jag gillar allvar. Mycket till och med. Jag tror bara lite balans är hälsosamt. 

 

Anyways, det där var den sämsta förklaringen av nuläget någonsin så vi testar igen. Vad händer? Under sommaren fick jag mitt första arbetstillstånd godkänt efter typ 3 månaders nervös väntan (HURRA) så efter sommarjobb i Sverige åkte jag tillbaka till New York och lägenheten och livet (HURRA), fick ett kontrakt med ett modernt kompani i stan (HURRA) och druckit måttligt med vin och dränkts i kramar för att fira (inte måttligt med kramar och dränkts i vin, lovar). Eftersom jag inte är färdigexaminerad från mina studier på Joffrey Ballet School (läs: inte gått där i 4 hela år, för jag har faktiskt avslutat årskurs 4 två gånger redan) så kommer jag fortsätta studera där samtidigt som jag jobbar. Var aningen nervös över hur detta skulle funka eftersom mitt jobb till största del är under skoltid men med min enorma charm och timing så var inte detta heller några problem (HURRA). Bestämde mig även i våras för att plugga idrottspsykologi på distans eftersom detta ämne ligger mig nära om hjärtat och jag känner mig tillräckligt stabil i livet för att kunna ta upp denna passion på riktigt igen (HURRA).

 

Så efter mycket stress och ångest börjar allting äntligen gå min väg. Det kanske verkar som ologiskt mycket framsteg på kort tid och ja, så kan det kännas. Men sen påminner jag mig om hur hårt och länge jag kämpat för att just den här planen skulle gå igenom och framgången känns mindre plötslig. Mer förtjänad. Och jag blir liksom helt varm i kroppen av tanken att lilla jag faktiskt format mitt liv till precis vad jag ville att det skulle vara.

 

Lika mycket som processen ibland känns onödigt lång och tung så vet jag att jag aldrig skulle utvecklats till den jag är idag om jag inte gått igenom precis allt som varit på vägen. Och jag är så glad i mig själv och den jag är just nu. Därför tackar jag Gud för hans fantasiska timing, att han vet vad jag behöver och när jag behöver det, även när jag inte förstår meningen. Men nu förstår jag. Nu är jag redo.