student choreography och mer drama.
Edit: sorry för att jag skrev typ en hel bok. Jag antar att det är såhär det ser ut att dyka in i min hjärna.
Under våra performance studies lektioner denna terminen har vi hittills jobbat på våra student choreographies, precis som förra året, och imorgon är det dags för föreställningen!! Basically vad det innebär är att vi elever själva får koreografera något om vi vill, välja våra dansare och sätta ihop ett stycke under ca 2 månaders tid.
I år fanns lite mer regler än förra året, tex att man max fick vara inblandad i två koreografier, vilket gjorde att jag fick säga nej till typ 5 pers vilket var lite surt... Speciellt när min kompis Robert frågade mig om jag ville dansa i hans koreografi typ 5 minuter efter att jag sagt ja till stycke nr 2. Så jag var all set for Katie's piece som är contemporary balett och partnering på tå, samt Paiges som var en succé förra året men i år är mer inriktad mot fierce contemporary/jazz.
Paige är alltid super sassy, vet precis vad hon vill ha och går rakt på sak så repetitionerna gick toppen. Vi fick mycket gjort snabbt och hennes koreografi är alltid awesome. I Katies repetitioner gick det betydligt segare, dansarna var inte lika disciplinerade och hon hade inte alls en klar vision av vad hon ville så det har varit en hot mess express, men jag antar att det är sådant man måste lära sig att hantera också. Jag var helt säker på att hon skulle ta ut sin koreografi ur showen när vi hade vår run through förra veckan för att det var så dåligt men hon är bara för envis och stolt för att ge upp... Hon inser inte att det har gått såpass långt att hon försöker rädda en dålig koreografi istället för att skapa något bra. Roberts koreografi var den bästa och mest imponerande i hela showen och han fortsatte plåga mig med orden att jag hade kunnat vara i hans istället för Katies haha...
Så börjar dramat. En tjej i vårt ungdomskompani bestämde sig en dag för att vara alldeles för självisk och hoppa ur kompaniet trots att hon har skrivit kontrakt med dem tills augusti. Hon bara mailar i tisdags att hon inte kommer tillbaka, trots att kompaniet skulle ut på tour IDAG. Allt blir kaos eftersom att en av koreografierna i deras repertoar är Serenade av George Balanchine (han som typ anses vara grundaren av amerikansk klassisk baleyt och har en hel teknik namngiven efter sig). För att ens få visa upp någon av hans koreografier så måste man vara från the Balanchine Trust, vilket är en big deal att vara en del av, och koreografierna MÅSTE vara EXAKT som George Balanchine koreograferade dem. Så när en tjej hoppar ut och reserven är skadad så är det inte bara att köra utan den personen, det är liksom "olagligt" i dansvärlden om man får säga så. Så vad som händer är att de plockar en tjej från åk 4 som är tekniskt stark, smart och kroppsmässigt matchar kompaniet, och säger att hon skall lära sig hela Serenade på 3 dagar för att sedan gå på tour i en vecka med personer hon inte ens känner. Detta innebar även att tjejen kommer vara borta under vår student choreography workshop som vi förberett i två månader. Som tur var så var hon bara med i en koreografi men..... Det var Roberts. Och I felt soooo bad för han är liksom personen som inte alltid kan hålla sig 100% fokuserad och oftast porträtterar sig som "klassclownen" för att det oftast är the easy way out för honom. Men när det kom till just det hör projektet.... så gav han allt. Han har verkligen lagt ner hjärta och själ i den här koreografin, allt var så otroligt genomtänkt med formationer och rörelser och musiken och hela köret. Och så bara tas allt ifrån honom inom loppet av några minuter när en av hans dansare inte längre får vara med. Jag satt i salen när han drog ihop alla sina dansare för en Emergency rehearsal och försökte få det att funka med en dansare mindre men det enda han sa hela tiden var "nooo they messed with my vision...". Jag önskar verkligen att det hade hänt vilken koreografi som helst, förutom Roberts. Han förtjänade sååå mycket bättre.
Men när jag vaknar onsdag morgon så ser jag att jag har ett långt meddelande från Robert där han frågar om jag kan lära mig den tjejens roll för han kan inte få det att funka utan henne. Det var ingen tvekan på vad jag skulle svara, dels för att jag verkligen tycker om hans koreografi och sååå gärna vill vara med i den, men även för att jag skulle göra vad som helst för att hjälpa honom i den här situationen om jag kunde. Men det skulle innebära att jag behövde lära mig 4 minuters koreografi på 2 dagar innan vi visar upp det för alla lärare. 4 minuters väldigt specifik koreografi. Jag vart lite nervös men svarade att om han tror att jag kan klara av det så kör jag på. Vi började repa samma dag, stegen fastnade i huvudet efter ca en halvtimme och innan jag gick hem den dagen så kunde jag köra igenom allt utan att tappa bort mig. Men det var fortfarande vid det stadiet att jag behövde tänka "vad händer next" under tiden jag dansade, vilket helt klart tär på the performance quality när det inte kommer naturligt. Vid sidan av satt folk och viskade om varför jag lärde mig koreografin och tydligen så snackade även några skit om att jag skulle hoppa in, sa saker om att jag aldrig skulle klara av det, några som redan var i koreografin var sura över att jag skulle hoppa in sådär tre dar innan showtime och ha en större roll än dem och jag vet inte vad... Fattar inte hur det kan bli såå mycket drama och skitsnack över en sån liten grej som helt och hållet är koreografens val. Men jag hade ingen tid att reflektera över det för om jag skulle prove them wrong och visa hur mycket de underskattar mig när de säger sånna saker så kan jag inte lägga mitt fokus på vad de säger och tänker, utan istället på min egen prestation.
Lyssnade på musiken non stop. Gick konstant igenom stegen i huvudet. Körde igenom hela dansen så fort vi hade rast och en ledig studio. Jag hade så mycket att leva upp till. Dels för att personen jag skulle ersätta är typ den bästa dansaren på skolan (annars skulle kompaniet inte valt att plocka henne liksom), men även för att jag nu skulle dansa brevid flera andra av de starkaste dansarna i skolan, med en koreografi som de filat på i två månader medan jag bara kunnat den i två dagar. Jag ville inte att folk skulle kolla på mig och säga "jo men hon lärde ju sig den här koreografin på bara två dagar, hon dansade bra med tanke på omständigheterna". Jag ville att jag skulle se minst lika bra ut som alla andra. Jag ville inte göra Robert besviken.
Så idag var det dags. The last run through innan föreställningen imorgon. Roberts koreografi är the closing number so better nail it. Katies piece gick okej och jag känner att jag kan göra ett bra jobb som dansare trots att koreografin suger. Paige's piece är ett power nummer som inte gick lika bra som vanligt för min del, men jag vet att det bara är för att jag varit distraherad med Roberts och jag kommer göra bättre ifrån mig imorgon. Så var det dags.... Jag går igenom allting och lyssnar på musiken in i sista minuten. Robert hittar mig och ger mig ett litet pep talk innan vi skulle köra, det betydde verkligen mycket för mig att få höra innan vi skulle gå ut. Alla elever på skolan hade hört om dramat, vad som hänt och hur jag var tvungen att hoppa in, så alla var uppe i salen för att se hur det slutat. Antingen för att döma eller stötta. När jag gick ut vart jag nervös och tänkte ba aaahhh tänk om allt ligger i mitt korttidsminne och ba försvinner när jag är mitt uppe i att dansa.... Men samtidigt så insåg jag att om jag ska leva upp till de andra dansarnas standard och ännu högre så kan jag inte tänka så. Vid det här stadiet måste jag bara KÖRA för det finns ingen chans att ha utstrålning om de tankarna finns i mitt huvud.
Så det gjorde jag. Jag står i startpositionen mitt emot Margot och hon gav mig en lugnande blick som betydde "you got this". Och jag körde. Så fort jag klarat av första sektionen felfritt kände jag mig så mycket lugnare och framför allt självsäker. Så när Jonny och jag gick ut för att göra vår partnering del....så släppte ALLT och vi bara DANSADE. Det var helt sjukt, vi var både så inne i koreografin och karaktären att intensiteten var påtaglig. Vid det här stadiet började jag även kunna känna av publiken och insåg att de var med mig då jag hörde mitt namn ropas några gånger, en del visslingar och "yeessss" i äkta dansanda. Det var så sjuuukt peppande att det brought on mitt showface like never before och I was LIVING hela resten av dansen igenom. Nailed it. Och jag var såååå glad. Det var helt sjukt. Sån enorm dansglädje och känsla av accomplishment. Vi gjorde det. Jag gjorde det. Jag fick så mycket kärlek från alla håll och kanter att jag typ inte visste var jag skulle ta vägen. Allt jag kan tänka just nu är tack Robert för att du ser det bästa i mig och är tillräckligt galen att lita på mig och tro att jag kan få ihop det under såpass kort tid. Tack för möjligheten att dansa i en sån fantastisk koreografi och tack för dansglädjen. Jag har inte haft såhär roligt under ett nummer på otroligt länge. Det här var ren dansglädje. Let's kill it again tomorrow.
