att acceptera sig själv.
Nu har jag varit borta ett tag igen och tänkte försöka sammanfatta vad som pågått i huvudet och livet under den tiden.
Samtidigt som det varit så himla mycket det senaste känns det som om det inte varit någonting alls. Det har nog varit mycket i huvudet men lite i livet. Obalanserat som vanligt. Mina dagar har sett exakt likadana ut de senaste två månaderna. Vakna 5:00. Åk till jobbet. Jobba 6:30-15:30. Åk hem. Ät middag. Unna dig själv typ 1h att göra vad du vill medan du smälter maten. Gå till gymmet. Träna 1,5-2h. Gå hem. Duscha. Somna alldeles för sent. Och så börjar det om.
Det tog väl inte särskilt lång tid tills jag insåg att det inte bara var ett otroligt tråkigt schema, utan även väldigt ogivande. Att vara hemma i höst känns lagom meningslöst som det är, så något måste jag få ut av det. Jag måste finna mening i vad jag gör för att kunna genomleva det, enbart pengar har aldrig varit motivation nog för mig. Mina två mål här hemma har varit att toppa formen och spara pengar för att åka iväg igen, det är därför jag jobbar och tränar varje dag. Men båda dessa mål ger resultat längre fram och det kändes inte tillräckligt. Tålamod har väl aldrig varit min grej, jag vill ha nånting som ger mig något här och nu. Därför började jag lyssna på olika poddar på jobbet. Liten grej tycker ni, stor grej tycker jag. Ska jag ändå stå där 8 timmar om dagen så får jag se till att utnyttja tiden genom att växa i kunskap och som människa, något jag absolut värdesätter högre än att lära mig massa olika monteringar på en bana på Volvo.
Jag har alltid varit en tänkande människa, men jag insåg att jag nästan tappat den delen av mig själv när jag varit i New York. Säkert för att saker bara händer hela tiden när man är där, det är svårt att finna/ge sig själv tiden att faktiskt reflektera. Men också för att man inte möter samma intellektuella diskussioner med jämnåriga där som man gör här. Så jag bestämde mig för att catcha upp på livet lite, lära mig om saker jag tycker är intressanta, uppdateras om vad som pågår i omvärlden, bilda min egen uppfattning om saker och ting. Jag bestämde mig helt enkelt för att det här är min höst, när jag har tid att lära känna mig själv igen. Jag tror nämligen att våra åsikter är en stor del av vilka vi är, och att jag inte har funderat över vad jag tycker och tänker på ett tag har gjort att jag inte riktigt vet vem jag är och vad jag står för längre.
Poddarna blev mitt eget lilla sätt att hitta mig själv och finna mening med att vara här istället för där. Dagarna gick fort från att vara tomma till att bli väldigt uttömmande. Den där timmen att göra vad jag vill medan jag smälter middagen varje dag blev till timmen jag satt och skrev ner dagens funderingar och insikter i word-dokument. Jag till och med ordnade upp alla tankar i olika kategorier haha, ni ska se mapparna på min dator nu. Det är nästan löjligt. Varför är det hela tiden så med mig, att det är allt eller inget? Varför skall jag alltid göra allting till punkten av galenskap, eller inte alls? Jag har trott att svaret är motivation, men det måste måste nog finnas någon sorts diagnos som beskriver detta bättre haha.
Det har varit otroligt intressant och jag kan absolut säga att jag känner mig själv bättre än innan. Men den viktigaste lärdomen har inte varit att lära känna mig själv, utan att kunna acceptera mig själv. För vad är poängen med att söka vem man är om man inte är villig att acceptera det man hittar? Jag är mästare på att trycka undan och gömma delar av mig som jag inte är/borde vara stolt över, för mig själv likaväl som för andra. Men att ignorera de delarna gör inte att de försvinner. De finns kvar och i slutänden leder det bara till att man förnekar sig själv när man bestämmer sig för att bara låta de delar man är stolt över synas och utvecklas. Om 50% av den du är ligger undangömd någonstans inom dig i form av delar du inte tycker om så jobbar du inte med hela dig och allt vad du är kapabel till att vara. Därför tror jag inte heller att man lever fullt ut till sin förmåga som människa när man väljer att leva så. Så jag bestämde mig för att sluta med det.
För första gången har jag objektivt kunnat analysera mig själv istället för att lägga värde i mina tankar om vem jag är. När jag står där på Volvo en eftermiddag och inser att jag är egoistisk tänker jag inte att "nej men så kan du inte tänka om dig själv, det är inte något du får vara". Istället tänker jag jaha. Jag är egoistisk. Varför är jag det? I vilka situationer är jag egoistisk? Finns det situationer där det gynnar mig att vara egoistisk? Finns det situationer där det inte gör det? Klarar jag av att göra oegoistiska val i en sådan situation? Om inte, varför det? Vad kan jag göra för att bli bättre på det? Var kommer denna egoism ifrån från början? Vill jag vara egoistisk? Osv. Det är viktigt att öppet kunna ha den här diskussionen med sig själv utan att lägga ett värde i det, som dömer ut dig som rätt eller fel. Hur ska du annars kunna jobba med en del av dig själv, om du inte ens accepterar att den finns? Det är ingen nyhet att människan inte är perfekt och jag har svårt för tanken att rätt och fel är helt objektivt. Varför lever vi då i en strävan mot "objektiv perfektion" istället för att acceptera vilka vi är, bestämma oss för att utforska hur det påverkar oss även i de situationer där det anses vara "fel", och sedan lära oss att leva fullt ut till våra förmågor som människor, både kollektivt och individuellt?
Jag kan nog inte säga att det direkt har gjort mig självsäker att tänka såhär, men jag är övertygad om att det är en del på vägen. Många insikter har varit jobbiga att hantera, men det tillhör processen att även kunna acceptera dessa sidor. Det jag kan säga är att jag är mer till freds med mig själv och vem jag är än vad jag varit innan, och för mig är det första steget mot att bli mer självsäker. Bara acceptansen i sig har gjort att jag älskar mig själv mer, vilket var en förvånande upptäckt. Men genom att se hela mig själv, flaws and all, har jag för första gången gett mig själv en ärlig chans att ens kunna älska allt vad jag är. Det är fortfarande mycket kvar att upptäcka, men det här är nog så nära självsäker som jag kan komma där jag är just nu. Och det är något jag inte bara accepterar, utan faktiskt är nöjd med.
