hello ★ rebecka

Har inte riktigt vetat vad jag ska skriva på bloggen då mitt liv varit lite av ett enda stort frågetecken det senaste, därav tystnaden. Vet fortfarande inte riktigt vad jag ska säga, men tänkte att det är dags att försöka sätta ord på känslorna.

Som ni vet åkte jag hem till Sverige i början av juli, ett beslut jag inte var helt nöjd med men tvungen att ta. Jag hade helst av allt varit kvar i New York och fortsatt dansa hela sommaren (och hela livet), men när man inte får arbeta på ett studentvisum är det inte direkt ett alternativ att tacka nej till en sommaranställning på Volvo. Det var likadant förra sommaren, men då lämnade jag New York med vetskapen att jag kommer tillbaka för ännu ett år på skolan till hösten. Känslan att i år åka hem i ovisshet gjorde det jobbigt. Man kan föreställa sig varenda drömscenario i hela världen om att åka tillbaka till New York, men i slutänden tar den realistiska sidan över och drar ner en på jorden. En sida som medför tvivel och ren rädsla. Du kommer kanske aldrig tillbaka igen. 

Förra året var sommaren ett lov. En skön paus. Jag kom hem och fick träffa gamla vänner och leva svennelivet igen tills jag åkte tillbaka till mitt riktiga liv. Mitt riktiga liv som jag skapat åt mig själv i New York för ja, jag är en såpass underlig människa att jag kände mig mer hemma i New York efter bara ett år än vad jag någonsin gjort i hela mitt liv. Och det gör ont. Det gör ont att efter flera år av ren olycka äntligen hitta sig själv och må bra. Känna på det liv man alltid drömt om, inse hur lycklig man är och sedan slitas bort från det. Det gör ont.

I år markerade sommaren början på ett nytt liv för mig. Nytt liv, nya möjligheter, men inget jag ville ha. Jag tror jag grät varje dag hela sista månaden i New York för jag var så rädd. Rädd för ovissheten, rädd för att åka tillbaka till allt jag lämnat av en anledning, rädd för att hamna i ett liv jag inte tycker om och sedan vara fast där, för det är vad Göteborg alltid varit för mig. Ett liv jag inte trivs med, ett liv jag inte vill ha. 

Jag trodde gråten skulle fortsätta hela veckorna hemma, men istället hamnade jag i chock. Jag hade en vecka ledigt innan jag började på Volvo och jag bara gick runt utan att känna någonting. Jag var inte glad. Jag var inte ledsen. Jag var inte rädd längre. Jag var bara helt tom. Jag gick runt som den nya människa mina erfarenheter utomlands har utvecklat mig till, men här var allt som vanligt. Jag var en ny människa i min gamla värld och jag hörde inte hemma. Jag ville bort.

Chocken höll i sig i två veckor och sen kom paniken. Jag vet inte vad som är värst, att inte känna någonting eller att känna allt. Men jag gick ofrivilligt igenom dagar av båda.

Så förlåt om jag inte orkat träffa dig nu i sommar, det är inget personligt. Det är så jag hanterar situationer som denna, jag stänger in mig i mina tankar och orkar inte öppna upp för att prata. Undviker tillställningar där jag vet att jag kommer träffa många gamla bekanta och alla frågor om vad som händer nu kommer ställas. Alla frågar men ingen förstår svaren. Och jag bara orkar inte förklara.

Att vara en introvert och tankfull person har sina för- och nackdelar. Det kan kännas ensamt i stunder när man glömmer bort att valet att gå själv helt är ens eget, men jag tror det var bra för mig att stänga inne mig lite den här sommaren. Jag har haft tid att stanna upp, reflektera och analysera vem jag är, varför jag är och vad jag vill. Kaoset börjar få form och orden i huvudet börjar likna meningar. Och nu har jag en plan. 

Jag vet att jag fortfarande vill dansa och så länge som jag inte vet vad jag skulle göra annars så tänker jag fortsätta. Jag tror starkt att dagen jag inser vad jag vill göra "efter danskarriären" är dagen jag är redo att gå vidare. Men jag är inte redo än. Jag vet inte vem jag är när jag inte dansar. Att förlora dans är i nuläget mer än att bara förlora en del av mig själv. Det är att helt och hållet ignorera vem jag är.

Så för alla er som undrar vad som händer så har jag äntligen ett svar. Mer detaljerat i huvudet, mindre detaljerat på bloggen. Jag stannar hemma i höst för att jobba och sedan bär det av igen i vår, var dansvärlden än vill ta mig. Något betydligt mer utmanande än det låter. 

Jag försöker tänka positivt och se fram emot en höst att lära känna mig själv mer och utvecklas som person samtidigt som jag studerar dansvärlden utifrån för att hitta min plats så att det bara är att kötta utan tvekan när våren kommer. Försöker se det som en utmaning, övertala mig själv att jag kommer bli starkare av att gå igenom detta. Jag har kommit till insikten att jag är tacksam över att jag inte får allt serverat, för jag hade inte varit den jag är idag om jag inte behövt lära mig vad det innebär att verkligen kämpa för något. Men det är svårt att erkänna det för sig själv utan facit i hand, utan att veta att allt kommer sluta bra trots motgångar.

Jag kommer uppdatera bloggen som vanligt och hoppas att ni vill följa med mig på den här resan i med- och motgång! 

Kram